Mat och matvanor på Island,

igår och idag

 

Tove Essén
e-post: zezzen53@hotmail.com
Uppsats i kursen: Icelandic Folk Tales, Folk Believes and Folk Culture
Höstterminen 2001, Háskóla Íslands

 

Innehåll

Inledning
Mat i forna dagars Island
Import
Export
Mjölkprodukter
Växter och grönsaker
Intervjuer på restauranger i Reykjavik
Þorramatur, Þorrablót
Utdrag ur klassens intervjurapporter
Mattider och –vanor
Utländskt inflytande på isländska matvanor
Avslutning
Litteraturförteckning och källor

Inledning

Det finns ett uttryck på svenska som lyder: ”du är vad du äter”, på isländska säger man ”matur er mannsins megin” (artikel ”Ítalska Ísland”, Fréttablaðið 27.11 2001) Jag anser, och får medhåll av nyss nämnda artikel, att maten är en viktig del av kulturen. Vilken betydelse har isländsk mat för dagens islänningar? Vi äter alla för att leva, men måltiden kan också ses som en orsak att umgås, ett tillfälle att vara tillsammans.

Idag är Island ett mycket modernt land där man kan få tag på samma produkter som i övriga delar av västvärlden, detta också i matväg, men så har det inte alltid varit. För inte så länge sedan var Island ett isolerat land, en ö mitt ute i havet. Denna form av isolering är nödvändigtvis inte någonting negativt. Islands läge och låga befolkningsantal leder till att naturen är ren, tack vare små mängder föroreningar både i luften och vattnen. Detta leder i sin tur, för att återknyta till maten, till att landets egna råvaror är av mycket god kvalitet.

Islands klimat och natur har genom tiderna påverkat islänningarnas matvanor, som till stor del härstammade från Norge men anpassades till isländska förhållanden (Lacy 1998, 98). Tidigare fick man lov att äta det som man hade tillgång till, alltså närmast det som var möjligt att odla eller fånga. Dessutom var det viktigt att behandla födan så att den, utan moderniteter såsom kylskåp och frysboxar, höll sig länge för att garantera att man hade mat under hela vintern.

Dessa faktorer har alla tillsammans lett till uppkomsten av den mat som många än idag anser vara typiskt isländsk. Det som förr kunde betyda skillnaden mellan svält och överlevnad, är dock idag mest en isländsk tradition.

I denna uppsats kommer jag att diskutera skillnaderna mellan matvanorna på Island förr och nu och fundera kring olika attityder kring den isländska maten. I uppsatsen frågar jag mig om de olika rätter, som Island skyltar med som typiska för landet, verkligen är en viktig del av att vara islänning, eller om de kanske mera är en form av ’image’ som islänningarna vill sälja åt t.ex. turister.

Mat i forna dagars Island

Hur var det att laga mat förr på Island? Matlagningen var kvinnornas uppgift. Männen skötte jakt och fångst, men mat lagade de bara om de var ute till havs längre tider och det inte fanns någon kvinna till hands. (Hallgerður Gísladóttir 1999, 29) Kvinnorna hade oftast till sitt förfogande ett ganska litet, mörkt och rökigt kök med jordgolv och en öppen eld. Över denna kunde de tillreda bara en maträtt åt gången, middagar med flera varma rätter började serveras först då bättre kök med ordentliga köksspisar blev vanliga runt år 1920 (Árni Björnsson 1995, 80). Då maten lagades i en gryta som hängdes över den öppna elden, var det inte heller fråga om att steka eller ugnsbaka någonting. Ibland användes också stenar som hettades upp i glöden till att värma mat med (Hallgerður Gísladóttir 1985, 45).

Förr åt man det man det man hade tillgång till, för att överleva. Matanskaffningen i sig själv var inte lika enkel som i dagens Island där det finns ett stort utbud av matvaror och många affärer att gå till. Tidigare var nästan alla sätt att skaffa mat förknippade med någon form av risker. Så här beskriver Baring-Gould, i boken The Iceland Traveller, islänningens liv år 1862: ”His life is one of daily peril, battling with the sea in slight fishing boats, or slung over the precipices, collecting eggs” (Boucher 1989, 24). Det var inte enbart fiske på ett stort hav i små, öppna båtar eller äggplockning på farliga branta klippväggar som var riskabelt, också jordbruket hade sina risker. Klimatet och vädret kunde ställa till med stor skada som kunde leda till svält och nöd. Klimatet påverkar ju också fågel- och fiskbestånden, liksom alla vilda växter.

Import

Det tidiga isländska jordbrukssamhället var nästan helt och hållet självförsörjande. En liten import förekom dock, i matväg importerades t.ex. spannmålsprodukter. På 1100-talet började man också importera salt, innan dess utvanns salt ur havsvattnet (Lacy 1998, 98-99). Salt har inte använts allmänt förrän ganska nyligen (på 1900-talet) på Island. Självklart hade inte samtliga invånare tillgång till de dyrbara importerade produkterna, i alla fall inte i vardagslag. Island importerar idag väldigt mycket och för att balansera landets ekonomi är fiskproduktsexporten viktig.

Export

På 1340-talet började Islands export av fisk komma igång, men under 1300-talet rådde brist på mat i vissa delar av landet så exportmängderna var små. Småningom utvecklades fisket från en liten årstidsbunden bisyssla i jordbruket, till en mera industrimässig produktion, (Lacy 1998, 50), och fisket utgör idag en stöttepelare för landets ekonomi. (Lacy 1998, 172, 98). I fiskevattnen kring Island finns rikligt med fisk av flera arter. Tack vare det rena vattnet är fisken av hög kvalitet. Fisket utgör 75 % av landets export (1985) och Island har en modern fiskeflotta med högteknologisk utrustning och tack vare dessa olika faktorer anses de isländska fiskprodukterna, runt om i världen, vara av första klass (Sigmar B. Hauksson 1985, 5).

Mjölkprodukter

På Island har olika mjölkprodukter alltid varit en viktig del av den dagliga dieten, detta ända sedan landnamstiden. Dagens islänningar äter fortfarande mycket mjölkprodukter. Den mjölk som använts genom tiderna har huvudsakligen varit ko-, får- eller ibland getmjölk. Den första tiden var kor vanligare än får, men växlingar i klimatet gjorde att fåren, och likaså fårmjölken, så småningom blev vanligare och denna trend höll i sig fram till 1900-talet. (Hallgerður Gísladóttir 1985, s. 8)

Det var tidigare, och är ännu, mycket vanligt att äta skyr, eller harðfiskur med smjöri. Detta omtalas i flera källor, bl.a. skriver von Troil år 1772 i boken The Iceland Traveller: ”Their food principally consists of dried fish, sour butter, which they consider a great dainty, milk mixed with water and whey, and a little meat.” (Boucher 1989, 213) För att släcka törsten drack islänningarna förr i tiden en blandning av mysa, vassla, och vatten. Att dricka färsk mjölk hörde till ovanligheterna och var mest gamla och sjuka förunnat (Boucher 1989, 44, Hallgerður Gísladóttir 1985, 8). Mjölken förädlades mest till smör, ost och Skyr. (Hallgerður Gísladóttir 1985, 8). Om skyrtillvekningen kan nämnas att de syror som användes i produktionen bestod av magsyrorna från en kalv som slaktats strax efter att den har druckit mjölk (Hallgerður Gísladóttir1985, 9).

Smör räknades som mycket värdefullt och fungerade också som betalningsmedel, t.ex. då det var dags att betala hyra för gården. (Lacy 1998, 225). Efter att vasslan pressats ur smöret packades det i lådor och kunde då förvaras i många år (Boucher 1989, 44). På grund av bristen på salt syrades smöret för att det skulle hålla bättre (Hallgerður Gísladóttir 1985, 9). Den första tiden var det mycket vanligt att tillverka ost, detta var sedan ovanligare under 16- och 1700-talet, men blev på nytt populärt under 1900-talet. Idag finns smör och ost på nästan vart och ett isländsk matbord, liksom också skyr och surmjölk (Hallgerður Gísladóttir 1999, 53).

Mjölk ingick också i bröd och gröt, och användes till att koka mat i, t.ex. grönsaker (Hallgerður Gísladóttir 1999, 53-54) Vassla, som var en biprodukt vid tillverkning av ost och skyr användes förutom till dryck också på andra sätt. Eftersom man inte hade tillgång till salt eller ättika, syrades mat, liksom smöret ovan, in i vassla för konservering. Först kokades t.ex. en bit kött och sedan lades det in i vasslan. Vasslan användes också som krydda i soppa och gröt och dessutom ansågs den ha läkande verkan och användes som medicin. (Hallgerður Gísladóttir 1999, 67-68)

Växter och grönsaker

Islänningarna har alltid fått i sig ordentligt med näringsämnen och vitaminer under större delen av året, tack vare att de åt både torkat och rått kött, och tack vare att deras konserveringsmetoder var bra med tanke på att hålla kvar vitaminerna i maten. Klimatförsämringar ledde till svältperioder och skörbjugg var trots allt en vanlig åkomma under vintern, ända fram till 1900-talet. (Lacy 1998, 24) Som vitamintillskott har islänningarna ända från början ätit olika slags örter, växter och bär. Dessa användes också som mediciner. Vilda örter användes i stället för mjöl, eller för att dryga ut födan. T.ex. islandslav användes mycket på olika sätt; i gröt, soppa, bröd, te och blodkorv. Många gillar smaken och idag kan man köpa laven i hälsokostaffärer (Lacy 1998, 44-45) och den används på olika sätt, t.ex. brynt i socker i glass, kakor och puddingar! Också denna källa visar att islandslaven är smaklig: “They likewise boil groats, of a kind of moss (Lichen Islandicus) which has an agreeable taste.” (Boucher 1772, (von Troil), 213)

De första potatisarna kom till Island år 1758 (Hallgerður Gísladóttir 1999, 299). Det gick lite trögt i början då folk trodde att potatisen var giftig, men småningom blev potatis en mycket populär matvara och är det än idag. Idag odlas den största delen av potatisen i södra Island. (Lacy 1998, 155-116) I denna del av landet finns också växthus som producerar många olika grönsaker året om, med hjälp av värmen från den vulkaniska jorden. Kål och kålrot åts både kokta och råta förr och är fortfarande populära. Lök gav mycket C-vitaminer åt folket då den ofta åts rå. Andra exempel på örter och växter som använts tidigare är blóðberg (timjan), användes som te och krydda till kött och fisk, skarfakál (skörbjuggsört), speciellt bra mot skörbjugg, åts blandad med Skyr eller surmjölk, njóli (gårdsskräppa), använd i soppa sås sallad, túnsúra (ängssyra), användes förr mot flera olika sjukdomar, mest skörbjugg. Nuförtiden äts ängssyra i sallader, blandat med t.ex. äppel, russin. Också alger användes i maten, t.ex. söl, en slags tång, användes mycket förr, och ännu idag ibland, torkad som tilltugg (Augustinussen m.fl. 1999, 160-161) Det isländska fåret anses vara mycket smakligt, på sätt och vis kan man säga att köttet är färdigt kryddat tack vare de vilda växter, t.ex timjan, ljung och björk, som fåren äter ute i bergen. (Augustinussen m.fl. 1999, 65).

Kring år 1980 förbättrades många islänningars diet då importen av frukter och grönsaker ökade och man fick mera variation i kosten. (Lacy 1998, 246) Fortfarande är det vanligare att äta frukt och grönsaker om man bor i stan än ute på landet. Likaså har ju mängden halvfabrikat, färdig mat och snabbmat ökat, vilket kanske inte enbart varit så bra.

Intervjuer på restauranger i Reykjavik

Jag har gjort intervjuer med serveringspersonal på två restauranger i Reykjavik, som enligt turistinformationen i staden serverar isländsk mat. Under intervjuerna frågade jag vad de anser vara typisk isländsk mat, och vad deras kunder oftast beställer. Jag undrade om det fanns kunder som uttryckligen sade sig vilja ha någonting karaktäristiskt för Island, och om det i så fall rörde sig om turister eller islänningar. Sedan fortsatte jag med att fråga vad dessa kunder normalt avser med “isländsk mat” och vad serveringspersonalen rekommenderar i dessa situationer. Jag frågade också om de anser att den typiska isländska maten är en annan idag än förr. Med den sista frågan var jag ute efter att få veta om de kanske ansåg att pizza etc. är lika karaktäristiskt för Island i dag, som t.ex. hákarl var tidigare. Till slut diskuterade vi måltidens sociala betydelse i familjen idag och tidigare.

Precis som jag väntade mig ansågs både rätter på färska råvaror och de speciella inläggningarna, t.ex. rätter i Þorramatur, vara typiskt isländska. Den servitör jag pratade med på den ena restaurangen, svarade att han tyckte att fårstek, Skyr, Slautur och surmatur var typiskt isländska rätter. Han sade att förr var det geymamat, alltså de olika torkade, inlagda, jästa eller saltade produkterna, som gällde och därför var de typiska, idag menade han att islänningarna fortfarande äter typisk isländsk mat i och med att de äter rätter tillagade av isländska råvaror såsom fårkött och fisk, men maten tillreds inte på samma sätt som förr. Han säger vidare att islänningar i regel vill att deras matportion består till största delen av kött eller fisk, inte så mycket av potatis eller grönskaker. Servitören anser att pizza och snabbmat blir allt vanligare på Island eftersom folk arbetar mycket och måltiden delvis har förlorat sin roll som familjens träffpunkt.

Samma servitör fortsätter med att säga att både turister och islänningar ber att få isländsk mat. Han säger sig rekommendera fårstek, hummer eller biff av nöt om någon vill beställa isländskt. Jag tror att han nu talar om råvarornas ursprung lika mycket som deras tillagning, men han säger ändå att de isländska råvarorna oftast tillagas på ganska traditionellt vis.

På den andra restaurangen hade jag möjlighet att tala med flera olika personer och dessutom fick jag provsmaka flera av de rätter vi diskuterade. På frågan om vad som är typisk isländsk mat fick jag svaren kokt ýsa (kolja), slautur, hrossakjöt (hästkött), harðfiskur (torkad fisk), och plokkfiskur (en varmrätt bestående av fisk, kokt potatis, lök och gräddig sås, ugnsstekt samt gratinerat med ost). Om servitrisen på denna restaurang skall rekommendera något typiskt isländskt väljer hon plokkfiskur, gellur (hakan på fisken), hvalsteik(valbiff), rökt lundi(lunnefågel), luða (helgeflundra), och hummer. De två sistnämnda menar hon är mera moderna, typiskt isländska rätter. Pizza och pasta är väldigt nya företeelser på Island, och har bara ätits de senaste 10 åren säger mina informanter. Dessa rätter kom till landet ungefär samtidigt som mera exotiska frukter och grönsaker såsom t.ex. kiwifrukten. Vanliga grönsaker anser de att blev ett vanligt inslag i den isländska dieten först på 1920-talet. Vidare säger samma informant att snabbmat är populärast bland ensamstående personer i 20-35-årsåldern, men att vanorna ändras när folk bildar familj. Då får maten och måltiden en större betydelse och blir mera en familjens träffpunkt.

Tydligen vill både turister och islänningar ha isländsk mat, både av de mer originella sorterna och likaså färsk, “vanlig”, mat bestående av isländska råvaror. Måltiden är delvis inte den gemenskapsstund den tidigare varit, och tydligen kan snabbmat och pizza sägas vara karaktäristiskt för den unga, arbetande, ensamstående islänningen.

Þorramatur, Þorrablót

Þorri var den fjärde vintermånaden i den gamla isländska almanackan och ursprungligen antagligen namnet på en vinter- eller vädergud (Lacy 1998, 59). Månaden varade mellan 22.1 och 24.2. Þorri markerar att man kommit halvvägs genom vintern och förr var detta en tid då bonden gärna ville visa att han hade lyckats få ihop så mycket mat att det räckte till hela hushållet och hela vintern ut. Detta var ett bra tillfälle för folk att komma samman och fira, just när solen började visa sig ovan horisonten igen, och ännu idag uppskattar islänningarna att samlas för att äta Þorramatur vid denna tidpunkt. (Lacy 1998, 59-61).

Þorrablót var ursprungligen en hednisk tradition. Under långa tider var allting som kunde förknippas med hedendomen förbjudet, men under den senare delen av 1800-talet återupplivades traditionen för att ge islänningarna ett tillfälle att fira och komma samman. Detta skedde då först i hemlighet, tills reglerna blev mindra stränga, och år 1874 hölls en officiell Þorrablót i Akureyri (Árni Björnsson 1995, 89).Vid mitten av 1900-talet då det isländska samhället urbaniserades, uppstod en viss nostalgi över de försvunna levnadssätten, vilket ledde till stort intresse för allt som var traditionellt, även mat. Runt 1950 började Þorrablót igen fungera som midvintersammankomst efter ett uppehåll vid sekelskiftet då nya traditioner och modetrender var populärare i stadsmiljön än de traditionella sederna. Det var ägaren till restaurang Nausts i Reykjavik som introducerade Þorramatur igen år 1958, och först nu togs namnet Þorrablót igen i bruk. Seden med Þorramatur höll dock hela tiden sin popularitet ute på landet. (Árni Björnsson 1995, 91-92)

Þorramatur är enligt en källa ”a hearty meal of what was called simply ”Icelandic food” … the traditional diet of smoked, pickled, salted and dried foods” (Árni Björnsson 1995, 91) Þorramatur består med andra ord av mat som håller sig länge, vilket var det enda som förr fanns att tillgå vid den här tiden av vintern, alltså syrade, torkade, jästa, rökta och delvis saltade produkter, t. ex hangikjöt (rökt fårkött), hákarl (hajkött), svið (fårhuvud), hrútspungar (fårtestiklar), sviðasulta (aladåb), lundabaggi (rullsylta), bloðmör (blodpudding), lifrarpylsa (leverkorv), flatkökur (flatbröd) och harðfiskur (torkad fisk). (Atli Vagnsson 1997, 142) Den mat som förr var nödvändig för att man skulle överleva, är idag mera av en tradition och ett sätt att fira att man är islänning.

Tidigare hörde det ofta till att många människor i en bygd samlades i t.ex. en bygdegård och höll en fest under Þorri-månaden. Förutom maten ingick också program av olika slag i festen, t.ex. tal, resitation av dikter, sång och sedan dans till sent på natten. Idag serveras Þorramatur på många restauranger under den aktuella tiden av året, och många familjer träffas och äter en Þorra-middag tillsammans.

De traditionella rätterna är onekligen lite speciella och det kräver antagligen en viss vana att riktigt kunna njuta av smakerna. År 1772 beskriver von Troil sina erfarenheter av hákarl såhär i The Iceland Traveller: ”… some flesh of whale and shark (hafkal) was served. This is either boiled or dried in the air, looks very much like rusty bacon, and had so disagreeable a taste, that the small quantity we took of it, drove us from the table long before our intention.” Det verkar som om han har blandat ihop begreppen lite grann, eftersom hákarl normalt grävs ner i marken för att där i princip få ruttna en viss tid för att sedan hålla längre förvaring: ”Shark was fermented, buried in sandy beaches … and sometimes kept there for years on end before being consumed) (Atli Vagnsson 1997, 37).De processer von Troil beskriver för snarare tankarna till harðfiskur och de syrade rätterna. Själva smakupplevelsen tror jag dock att han delar med många andra nybörjare.

Utdrag ur klassens intervjurapporter

När jag kom till Island trodde jag att den traditionella maten bestående av ”rutten” fisk och ”ruttet” kött ungefär hörde till vardagen i varje islännings liv. Ganska snart konstaterade jag att så inte var fallet, men tänkte mig ändå att de flesta gillar den och äter den vid de olika högtiderna. Efter att ha läst vad islänningar svarat på frågan hur de ser på traditionell isländsk mat, i de intervjurapporter klassen i kursen ”Icelandic Folk Tales, Folk Believes and Folk Culture” åstadkommit, är jag förvånad! Det var inte många av de 29 personer som svarat, som säger sig gilla den traditionella maten. Jag tror att de flesta i sina svar avser de olika rätter som ingår i Þorramatur, alltså de syrade eller jästa rätterna. Jag antar, och svaren verkar tyda på, att de flesta nog äter färska rätter med fisk och fårkött och Skyr, som ju också måste räknas som typiskt isländska rätter. Flera av de tillfrågade säger sig också gilla hangikjöt och harðfiskur.

En av informanterna säger uttryckligen att maten i fråga inte är god, men att alla säger att de äter den när de talar med utlänningar. Detta illustrerar väl min tanke om den ”ruttna”, motbjudande maten som en del av det isländska folkets ’image’. Flera informanter säger att de tror att unga islänningar inte gillar den traditonella maten, och att de äldre gör det, eller åtminstone säger sig göra det. Det finns dock exempel på unga personer som gillar rätter som ingår i Þorramatur, t.ex. en 21-åring som säger sig ha vuxit upp med maten och gillar den. En person på 25 år frågar sig däremot varför man skall äta den traditionella maten då det finns så mycket godare mat att få, och en 29-åring anser att den traditionella maten är omodern och åts förr för att folk var fattiga och inte hade kylskåp. En 31-åring har väldigt bestämda åsikter och säger att islänningarna, i motsats till övriga folk, saknar “cultural imagination” (kulturell fantasi). Personen säger att man inte borde sätta någonting som inte ser bra ut och luktar illa i sin mun, men att vissa konstiga islänningar gör detta för att hedra traditionerna. Om islänningarna hade mera av denna så kallade kulturella fantasi så tror denna informant att de också skulle tillreda mat som ser bättre ut och inte luktar illa, men informanten fortsätter med att säga att så länge islänningarna saknar kulturell fantasi förtjänar de heller inget bättre än den gamla, illaluktande maten. En person säger sig äta bara den traditionella mat som är oundviklig och en annan säger sig äta “regular Icelandic food”. Man kan ju fråga sig vad som kan anses “oundvikligt” och vad som avses med “regular Icelandic food”. Kanske syftar dessa informanter på de isländska råvarorna, alltså inte importerad mat, såsom färsk fisk, får, mjölkprodukter av olika slag, bröd och grönsaker. D.v.s. mat som de flesta människor skulle vara överens om att kalla “normal” i motsats till de mera speciella rätterna. En av informanterna säger sig äta traditionell mat en gång om året och pizza och pasta resten av tiden, och en annan gillar inte t.ex. Skata men äter det för att vara med om “the thing”, alltså traditionen är med andra ord viktig.

I intervjuerna deltog mest unga personer, och de enstaka som var äldre, tre informanter 57, 60 och 67 år gamla, sade tydligt att de tyckte att dessa traditioner är bra, och värda att värna om. Enligt 60-åringen är all isländsk mat hälsosam och det är värt att hålla fast vid sätten att tillreda rätterna. Får är dock bäst och äts av alla så informanten frågar sig om det kanske inte är så viktigt att hålla fast vid endel av de sämre rätterna (“… some of the bad things”).

Mattider och -vanor

I The Iceland Traveller berättar Howell år 1890 om de måltider han blev serverad då han övernattade i ett isländskt hem. Klockan halv sju på morgonen fick han kaffe, som han säger hör till den isländska seden, vanligen serverat med Kleinur eller kex. Till “breakfast” (Boucher 1989, 120) – antagligen den måltid som serverades efter att de första sysslorna på gården var gjorda, serverades både kallt och varmt fårkött, bröd, ost och mjölk med pannkakor och ytterligare en kopp kaffe. Tydligen var denna måltid, kanske vad vi skulle kalla lunch idag, dagens viktigaste, åtminstone enligt denna källa: “Breakfast is the great meal in Iceland, so much so that its native name is Dagmál-the day meal. Midday dinner is unknown, except at some of the trading towns, though a bowl of milk is offered everywhere between times.” (Boucher 1989, 120).

En annan källa bekräftar dessa uppgifter: “The Icelanders in general eat three meals a day, at seven in the morning, at two in the afternoon, and at nine in the evening. In the morning and evening they commonly eat curds mixed with new milk”. (1772, von Troil, Boucher 1989, 217). Den här beskrivningen stämmer överens med många islänningars matvanor idag, även om middagen äts en aning tidigare. Terry Lacy skriver i boken Ring of Seasons att islänningar idag äter morgonmål, bestående av kaffe, flingor eller mysli, åtföljt av en kopp kaffe och kaffebröd under förmiddagen, sedan varm lunch bestående av soppa, bröd, fisk och potatis etc, eller en lätt lunch, t.ex. Skyr eller smörgås. Sedan blir det dags för eftermiddagskaffe, och vid 19-20-tiden på kvällen äts en varm middag (Lacy 1998, 194-195).

På basen av en undersökning som gjordes år 1990, och i vilken deltog 1240 islänningar, har Laufey Steingrímsdóttir m.fl. sammanställt en rapport i vilken framkommer att de flesta islänningar äter någonting mera än kaffe eller te till morgonmål. Hon skriver att trots morgonmålets anseende som dagens viktigaste måltid, innehåller det oftast små mängder energi och näringsämnen i förhållande till andra måltider under dagen (Laufey Steingrímsdóttir 1990, 9). I rapporten sägs vidare att morgonmålet ändå innehåller proportinellt sett mycket fett i jämförelse med de andra måltiderna.

De flesta islänningar äter en varm måltid om dagen, endel dock två, mycket beroende på vilket slags arbete personen i fråga sysslar med.. (Laufey Steingrímsdóttir 1990, 14) Varma fiskrätter äter islänningarna tre gånger i veckan, medan kötträtter är något vanligare och äts av folk mellan 15-24 år 17-20 gånger/vecka och av äldre personer 16-19 gånger/månad. (Laufey Steingrímsdóttir 1990, 15). Mellanmål och småmåltider står för 29% av islänningarnas energiintag (Laufey Steingrímsdóttir 1990, 16). Förutom typen av arbete påverkar också boplats och utbildningsgrad en persons matvanor. Var man är bosatt påverkar mest. På landsbygden äts mera egenhändigt producerad mat och mindre färdig mat, grönsaker, frukter, saft och fettsnåla mjölkprodukter än i stan. En välutbildad person känner bättre till information om näringsintag och hälsosam diet. (Laufey Steingrímsdóttir1990, 51-52).

Utländskt inflytande på isländska matvanor

I en artikel i Fréttablaðið tisdagen den 27.11 2001 finns en hel del av det som jag diskuterat omnämnt. Artikeln diskuterar hur stort inflytande utländska matvaror har på den moderna islänningens diet och konstaterar att den största delen av produkterna med utländskt ursprung (i affären Hagkaup i Smáralind som fungerar som exempel i artikeln), är italienska. Exempel på dessa produkter är pasta och olivolja. Också matvaror med asiatiskt ursprung är populära på Island. Länge var det svårt att hitta asiatiska matprodukter på Island, men nu finns dessa i de flesta mataffärer. En anställd i Hagkaup, Jes Friðrik Jessen, som intervjuas, förklarar tillgången på utländska produkter med att efterfrågan styr utbudet och tillägger att det särskilt är folk, födda och uppvuxna på Island, som vill ha denna exotiska mat. En orsak till att medelhavsländernas mat blivit populär bland islänningarna kan enligt artikeln vara att många har rest till dessa platser på sin semester och därigenom lärt känna kulturen. Å andra sidan är ju både italienska och asiatiska matvaror populära överallt i västvärlden, t.ex. i det övriga Norden. Denna internationella popularitet är enligt artikeln antagligen en större orsak till att de utländska rätterna spritt sig till Island än inflyttningen från olika kultuer. Men dock vill skribenten i artikeln påminna om hur stor påverkan en enda restaurang kan ha på ett litet samhälle som det isländska.

Avslutning

Island är ett rent land med fina råvaror och islänningarna, som inte är så många, är måna om sina traditioner. Den nationella stoltheten reflekteras i kokkonsten, i gamla traditioner baserade på urgammal erfarenhet, där fisk och fårkött är viktiga ingredienser. Idag lever många islänningar ett fartfyllt liv med mycket arbete, och därför är snabb och lättillagad mat populär, särskilt bland ensamstående unga människor. I dessa fall har måltiden förlorat en del av sin betydelse som träffpunkt och möjlighet till gemensam samvaro, men tydligen tenderar detta att förändras då islänningarna bildar familj.

Typisk isländsk mat förr var fisk och fårkött som behandlades så att produkterna skulle klara lång förvaring, så kallad geymamatur, med t.ex. torkade, syrade och jästa matvaror. Idag är dessa rätter populära bland i synnerhet de äldre generationerna, mycket just för att värna om traditionerna. En islänning som jag talat med sa att det är lätt att beskriva dagens typiska isländska mat, eftersom den består av pizza och biffar. Och detta verkar nog vara en allmän uppfattning. Islänningarna sätter stort värde på de isländska råvarorna, men är samtidigt intresserade av att ta till sig de nya influenserna.

Det finns en liten vers som på isländska lyder: “Má ég fá harðfisk, já harðfisk með sméri, útlenda frauðmetið fari það og veri, íslenska hraustmetið harða oss geri. Má ég fá harðfisk já harðfisk með sméri.” (Hallgerður Gísladóttir 1999, 17, ur Söngbók Hafnarstúdenta 59-60). Hur länge kommer den isländska befolkningen att sjunga med i denna vers? Vad som kommer att ske med de gamla mattraditionerna återstår att se. Kommer de att överleva ännu en generation? Är det kanske bara för att allt det nya, utländska inflytandet, är just precis nytt, som det för tillfället är så populärt? Trots allt är det ju under de senaste 20 åren som det har skett stora förändringar i matkulturen på Island och man kan antagligen vänta sig en viss återgång till äldre vanor när nyhetens behag lägger sig. Antagligen uppstår då även starka nostalgiska känslor, som liksom den nationella stoltheten, kommer att förmå också dagens unga islänningar att äta sina förfäders rätter, om inte annat så tack vare den gemenskap som finns i det isländska samhället och kanske också delvis för att upprätthålla islänningens ’image’ utåt sett.

Litteraturförteckning

·        Árni Björnsson, 1995, High Days and Holidays in Iceland, Mál og menning

·        Augustinussen, Ruth, m.fl., 1999, Matkultur i Norden – en kokbok, (Nordisk samarbetskommitté för hushållsundervisnig), Skåneförlaget

·        Boucher, Alan, 1989, The Iceland Traveller, Iceland Review

·        Hallgerður Gísladóttír, 1999, Íslensk matarhefð, Mál og menning

·        Icelandic Seafood, Chef’s Choice, editerad av Sigmar B. Hauksson, 1985, Matur og menning

·        Íslenskar Kvennarannsóknir, 29.8-1.9 1985, ”Eldhúsþankar”, Hallgerður Gísladóttir Háskóla Íslands – Odda

·        Könnun á mataræði Íslendinga, 2. Mataræði og mannlíf, Laufey Steingrímsdóttir m.fl., 1992, Manneldisráðs Íslands

·        Lacy, Terry G., 1998, Ring of Seasons, The University of Michigan Press

·        Matarlyst, Matreiðslubók, Benedikta G. Waage och Dómhildur A. Sigfúsdóttir, “Um mjólk á fyrri tíð”, outgiven uppsats av Hallgerður Gísladóttír1990, Mjólkurdagsnefnd

·        The New Icelandic Cookbook, editerad av Atli Vagnsson, 1997, Mál og menning

Övriga källor

·        Intervjurapporter i kursen Icelandic Folk Tales, Folk Believes and Folk Culture, hösten 2001 vid Háskóla Íslands

·        Intervjuer med personal på restaurangerna Lækjarbrekka och Þrír Frakkar i Reykjavík

·        Artikel “Ítalska Ísland” i Fréttablaðið tisdagen den 27.11 2001